När tårarna tog slut av Per Svensson Agnetha Fältskog är tillbaka! Efter nio år bryter vår tids Garbo tystnaden och berättar sin egen historia om ABBA-tiden och åren av isolering. AGNETHA FÄLTSKOG rör i kastrullen i sitt och Björn Ulvaeus gemensamma kök, som skulle kunna vara hela Sveriges gemensamma kök.   Skåpluckorna är praktiskt grå, väggkaklet ärtigt brunt och vitt och på spisen står en rostfri kaffepanna med rött lock.   Bilden är tagen i början av sjuttiotalet och Sverige är fortfarande ett lagom land med lagom hög standard och har för inte så länge sedan lärt sig äta pizza och säga Hasta mañana.   Agnetha Fältskog vispar i grytan och bakom hennes rygg skymtar en nappflaska i diskhon.   En bild av den lyckliga unga husmodern.   Bilden av Agnetha Fältskog i dag är en annan: Den olyckliga stjärnan. Kvinnan i en ABBA-sång, "I was an impossible case, no one ever can reach me". Den nya Garbo. Enslingen på Ekerö som förskansat sig i sin stora villa bakom en mur av larm, vakter och tigande. Världskändisen som inte har givit en intervju på nio år.   Har hon valt tystnaden. Eller har tystnaden valt henne? Både och, kanske.   Nu har hon i alla fall bestämt sig för att tala. Inga intervjuer, inga framträdanden, inget sådant. Agnetha Fältskog ger ut enbok om sig själv och sitt liv, Som jag är heter den, några "livsbilder berättade" för väninnan och journalisten Brita Åhman.   Boken Som jag är är, skriver hon själv i förordet, just som hon är, "lite skygg".   Men också det som inte sägs, säger förstås något. Och då och då flashar en spotlight till och man tycker sig skymta skuggorna som rör sig bakom ridån.   Som när hon i öppningskapitlet berättar att de senaste åren inte varit "så bra" för henne:   "Min andra skilsmässa. Mammas bortgång. Pappa blev samtidigt sjuk och nu precis till det nya året 1996 gick också han bort. Inom loppet av två år har jag förlorat båda mina föräldrar. Den ensamheten känns tung."   Som när hon alldeles mot slutet av boken säger:   "Det var en tid när musiken tystnade. Både inom mig själv och runt omkring mig. Under en tioårsperiod varken spelade, sjöng jag eller lyssnade på musik." Agnetha Fältskog släppte sin senaste skiva, I Stand Alone, 1987. Sedan dess har hon ägnat sig åt barnen och den stora egendomen på Ekerö med hästar och strövområden, intresserat sig för yoga, astrologi och ayur-vedisk medicin, läst, tagit långa promenader och tänkt.   "Nothing more to say, no more ace to play?"   Muren mellan den abdikerade popprinsessan och massmedierna förefaller intakt.   "Det har blivit en ryggmärgsreaktion hos mig att värja mig mot pressen och skydda mitt privatliv till den grad att jag helt slutat tala med press och TV."   Men musiken är på väg tillbaka. Sångerskan som tystnade berättar nu om sprickor i muren, öppnade dörrar...   "Ibland får jag lust att göra någonting igen. För några år sedan var det helt otänkbart. Aldrig mer, tänkte jag då."   ABBA återförenade? Alla andra grupper - från Beatles till Sex Pistols - återförenas ju. Så varför inte?   Inte. Nästan säkert inte.   Men den filmregissör som slår en signal och erbjuder Agnetha Fältskog att skriva och sjunga ett ledmotiv är kanske inte helt chanslös.   Det är bildmedierna som lockar henne. Lite paradoxalt. För samtidigt är det kanske just bilderna som gjort henne till en Garbo-gestalt.   Ta den där köksbilden från sjuttiotalet, till exempel:   Där är Agnetha Fältskog inte bara mamma. Hon är också en våt dröm som får bullbak och kalaspuffar att framstå som fundamentala freudianska symboler.   Brigitte Bardot-blont hår, blus rosa som bubbelgum och knuten en bit över naveln så att magen lämnas bar, vita jeans trånga som ett pendeltåg i Bombay.   Mamma Mia! Burn out i bildröret.   Agnetha Fältskog var drömflickan i vardagsköket.   Det är en av anledningarna till att hon fascinerade miljoner och åter miljoner fans. Antagligen är det också en av anledningarna till att hon haft, och har, problem med att hantera denna fascination.   Rollkonflikt. Drömimplosion.   Grannens dotter. Sexgudinnan. Tryck, tryck på fjärrkontrollen. Bild efter bild. Agnetha är si, Agnetha är så. År efter år. Det är kanske inte så konstigt att hon helst inte vill ha några bilder tagna alls, och kräver absolut kontroll över de bilder som ändå måste tas när hon nu bestämt sig för att ge ut en bok om sig själv. Den fotograf som först vidtalats för att ta bilderna till boken fick sina rullar refuserade av Agnetha Fältskog, och en ny fotograf kallades in.   Det sägs uttryckligen att Som jag är kommit till som en reaktion på alla "falska" bilder som klistrats på Agnetha Fältskog genom åren   Framför allt, förstår man, är boken en reaktion på den brittiska ABBA-biografi, The Name of the Game, som förra året gavs ut av en journalist, Colin Irwin, och två popentreprenörer, Andrew Oldham och Tony Calder, branschrävar som sålt och skött grupper som Rolling Stones, Small Faces och Bay City Rollers.   The Name of The Game driver tesen att ABBA var "1900-talets största låtskrivare", men ägnar sig samtidigt åt att dels analysera, dels blåsa liv i den "stora ABBA-intrigen", det i populärkulturen klassiska spelet mellan "the blond one" och "the other one", den ljusa, söta och sårbara hemmaflickan och hennes mörka, fala och kalkylerande rival.   Agnetha och Frida - kända från oräkneliga flickböcker, Starletserier och såpoperor.   Pam och Sue Ellen. Lady Di och Fergie. The goodie and the baddie.   Författarna till The name of the Game gör sitt bästa för att övertyga oss om att myterna faktiskt är sanna. Frida var verkligen "den mörka", den smarta och sofistikerade rivalen som njöt av att ta hem spelet och bli världsstjärna. Den fem år yngre Agnetha var verkligen "den blonda", den snälla och sårbara småstadsflickan som råkade sjunga för bra, och se för bra ut, för sitt eget bästa.   "Hon var den arketypiska butiksflickan som egentligen bara ville ha ett vanligt liv. Bli kär, få barn och leva lycklig i alla sina dagar", skriver de, och om det låter nedlåtande så är det kanske inte alldeles oavsiktligt.   Agnetha Fältskog ville i grunden aldrig vara ABBA-Agnetha. Hon ville i grunden vara mamma Agnetha, och blev därför i takt med att ABBA blev allt större alltmer neurotisk och olycklig och fobisk och besvärlig och ensam. Det är storyn.   Den olyckliga stjärnan som gråter hela vägen från limon till lyxsviten är en mycket populär schablon.   När det gäller Agnetha Fältskog och ABBA-perioden finns det en del som antyder uns av sanning i klichén.   När Agnetha Fältskog 1985 skulle ge sin "sista intervju" (det blev ett intervjuåterfall två år senare, men sedan dess har hon hållit tyst), sa hon till Mats Olsson i Expressen att "ABBA var tio år av allt det som är svårt för mig. Tio år av att åka hemifrån, bo på hotell, flyga, lämna barnen, stå på scen och få privatlivet blottat."   Men samtidigt...   "Men samtidigt var det förstås himla roligt." Abba dabba I do, I do, I do...   Hon skulle inte vilja ha de stressiga och flackande åren med ABBA ogjorda, försäkrade hon.   Klart att hon inte ville. Vilken ambitiös sångerska och artist skulle ångra åren med en grupp som ett decennium efter att den upplösts kan sälja sju miljoner exemplar av en greatest hits-samling?   Och om Agnetha Fältskog 1985 ville vara mamma först och främst, eller rentav enbart, så ville hon länge vara artist, också. Hon ville vara både det ena och det andra, sångerskan i tajta vita jeans och mamman med kastrullen på spisen.   Det är ingen ovanlig dröm. Oerhört många kvinnor, inte minst i Agnetha Fältskogs generation, haft haft samma dröm. Kombinera karriär och familj, jobb och barn. Lyckas både i den stora världen och i den lilla.   Oräkneliga kvinnor har hårdhänt fått erfara att det inte är så lätt att förverkliga den drömmen. Mona Sahlin är ett av de mer uppmärksammade exemplen.   Att bli mamma. Att göra musik och bli känd.   Det var de två drömmar Agnetha Fältskog hade som liten flicka i Jönköping. Hon brukade klippa ut bilder av barnvagnar ur tidningar och fantisera om hur hon själv drog en egen barnvagn genom nysnön om vintern. Hon klinkade fram sin första "låt" med texten "två små troll" och fick ett piano i present av föräldrarna och tog lektioner och bildade en egen sånggrupp och imiterade Connie Francis framför spegeln i flickrummet (ungefär som flickor senare skulle imitera Agnetha Fältskog). Som 15-åring värvades hon som vokalissa av det lokala dansbandet Bernt Enghardts och fortsatte skriva egna låtar om olycklig kärlek.   Vid den här tiden hade hon gått ut realskolan och börjat jobba som växeltelefonist på Atteviks bilfirma, men när spelningarna blev fler och fler sa hon upp sig och blev sångerska på heltid.   Bernt Enghardts skickade en demotejp till skivbolaget Cupol i Stockholm. När bolagets talangscout, den gamle 50-talsidolen Little Gerhard, hörde av sig var det bara sångerskan han var intresserad av.   Det var som i en Hollywoodfilm.   Den 17-åriga Agnetha tar tillsammans med pappa Ingvar, lokal revykung, tåget till storstaden för att spela in sin egen sång Jag var så kär. Grabbarna i bandet blir kvar i småstan. The Winner Takes It All. Nu var Agnetha Fältskog svensktoppsstjärna med den ena hiten efter den andra: Utan dig mitt liv går vidare, Zigenarvän, Om tårar vore guld...   Vid en TV-inspelning på Västkusten hade hon träffat Björn Ulvaeus som också han var svensktoppsstjärna, men några år äldre. Han hade dessutom läst på universitet och var bildad och självsäker och insatt i det mesta. Agnetha kände att de hade "äktenskapstycke" och efter en omskriven romans gifte de sig 1971. Kyrkbröllop i Skåne. Landå. Prinsessklänning. Björns bästa kompis och låtskrivarpartner, Benny Andersson, spelade bröllopsmarschen.   Efter fåfänga försök, tester och funderingar på adoption kom äntligen babyn, dottern Linda, i februari 1973. Hon visades fyra dagar gammal upp för den svenska pressen som iförd munskydd fotograferade den lyckliga unga kändisfamiljen.   Benny Andersson var förlovad med sångerskan Anni-Frid Lyngstad. De två paren hade börjat jobba alltmer tillsammans, och bodde en tid i närheten av varandra i Vallentuna. Successivt växte ABBA-konceptet fram.   I Brita Åhmans bok kommenterar Agneta Fältskog de där åren i början av sjuttiotalet, de första åren av äktenskapet med Björn Ulvaeus, på ett sätt som kan få en att tro att det var då, inte under världskarriären, som avståndet mellan dröm och verklighet var som minst.   "Det var bra då. Jag kände mig trygg och vi hade några jättefina år."   Hur många? När började dröm och verklighet glida isär? Waterloo 1974. SOS och Mamma Mia 1975. Fernando och Dancing Queen 1976. Money, money, money. Succén blev större och större och större.   I The Name of The Game lyfter författarna fram den gigantiska turnén i Australien 1977 som en vattendelare, början till slutet inte bara för gruppen utan också för det perfekta svenska kändisäktenskapet.   I Som jag är kommenterar Agnetha Fältskog Australienturnén med ord som "feber", "hysteri"...   "Ibland var det otäckt. Jag kände det som om man skulle suga tag i mig så att jag aldrig skulle komma loss. Som om jag skulle krossas/---/ Jag tror ingen blir densamma efter ett sådant möte. Det sätter spår i personligheten. Den stöps om och det kan bädda för fobier."   I december 1977 föddes paret Ulvaeus andra barn, sonen Christian. "Det var det viktigaste som hände mig 1977", konstaterar Agnetha lakoniskt i sin bok.   Julen 1978 tog Björns och Agnethas äktenskap officiellt slut. Det var ett misslyckande, säger hon nu, även om hon inte ångrar att hon "bröt upp".   Men på den tiden skulle det vara lyckliga skilsmässor i Sverige och en ny bild projicerades på "the blonde one". I en tidningsintervju på kvinnodagen, den 8 mars, 1979 upphöjdes Agnetha Fältskog plötsligt från "tjejtjejen" som slagit an på sex och sockersött, förljugna och förlegade ideal till "en syster. En kvinna bland andra kvinnor" som äntligen "flyttat från den skenbara familjeidyllen" och genomskådat "rollen som den perfekta hustrun". En fri kvinna. Till sist. Nora lämnar Rockhemmet. Mamma Mia!   1979 reste ABBA till USA på turné. Trots skilsmässan skulle showen fortsätta.   Turnén var "viktig" och blev "en succé", men för Agnetha var den "fasansfull".   Hon var en Kristina från Duvemåla som hela tiden längtade "hem, hem, hem".   "Det värkte hela tiden inombords efter barnen och av hemlängtan. I dag förstår jag inte hur jag orkade. De andra var inne i en annan fas och pallade bättre. De hade inga barn hemma som just gick igenom smärtan av föräldrarnas skilsmässa. Det var jag som fick leva med det ständiga dåliga samvetet. Ingen förstod nog hur påfrestande det var för mig. Det är fortfarande svårt att tala om det", berättar hon i Som jag är.   Föräldrar som plågas över att barnen tvingas gå igenom "smärtan av föräldrarnas skilsmässa", som har samvetskval över att de själva alltid är borta och ständigt jobbar för mycket - är det ovanligt, gåtfullt, konstigt?   Är det inte tvärtom ovanligt vanligt?   Är Agnetha Fältskog ovanlig, gåtfull, konstig? Den "nya Garbo"?   Ur hennes eget perspektiv kan det mesta som omvärlden tycker är märkligt ses som logiskt och naturligt.   Oviljan att flyga? Har man som Agnetha Fältskog suttit i ett litet jetplan som i nittio minuter kastas fram och tillbaka i stormvindarna medan bränslemätaren rusar mot noll och piloterna har problem med radiokontakten och inte vet var eller hur de ska landa, är det kanske inte så konstigt om man i framtiden till varje pris undviker flygplan. Agnetha Fältskog var ju dessutom flygrädd redan före denna skräckupplevelse under USA-turnén 1979. Larmen? Vakterna? John Lennon mördades utanför sitt hem. Carola har förföljts av en galning. Jenny Berggren i Ace of Base överfölls i sitt hem av en galen, knivbeväpnad beundrare. I början av åttiotalet levde Agnetha Fältskog med vetskapen att någon eller några i brev riktat hot mot hennes familj. Det finns dårar där ute!   På sätt och vis är jämförelsen med Greta Garbo, den extremskygga världsstjärnan, förstås korrekt, men man förstår av Brita Åhmans bok att den ändå irriterar, ja, kanske rent av plågar Agnetha Fältskog.   "Jag möter i skvallerpressen någon jag inte känner igen, någon jag inte kan identifiera mig med. Man säger att jag är svag. Men jag är stark och jordnära. Man beskriver mig som något slags våp, alltid ensam och övergiven. Men jag har aldrig blivit övergiven!", utbrister hon i sin bok.   Det är den kvinnliga stjärnans förbannelse. Björn Ulvaeus kunde i de fånigaste sparkdräkter sjunga om flirtiga tonårsflickor utan att någon för den skull utgick från att han privat var en gubbsjuk pajas. Män har två liv. Ett jobbliv och ett privatliv.   Kvinnor däremot, inte minst kvinnliga artister, förutsätts vara oförmögna att hålla isär de där två liven . Är de olyckliga på scenen är de olyckliga privat och vice versa.   ABBA spelade på den schablonen under den senare delen av sin karriär. Ta The Winner takes it all, till exempel. En sång om ett havererat förhållande, skriven och inspelad efter paret Ulvaeus-Fältskogs skilsmässa och den låt Agnetha själv sätter högst i ABBA-katalogen.   Det finns en video baserad på den sången som växlar mellan närbilder på en Agnetha Fältskog på väg att sugas ner i ett hav av tårar och blå ögonskugga, och bilder av gruppen där de övriga tre skrattar och nojsar vid ett krogbord medan Agnetha sitter ensam och olycklig med en mental glasmur mellan sig själv och de övriga tre...   Det är kanske inte så konstigt att gränsen mellan roll och person, fiktion och verklighet, blir diffus? Det kanske inte är så konstigt att man så här i efterhand får för sig att ABBA var en Norénpjäs i platåskor.   Men ändå.   Man säger att Agnetha Fältskog har problem med offentligheten, och det ligger väl en hel del i det. Men lika gärna kan man säga att det är offentligheten som har problem med Agnetha Fältskog, därför att den så gärna vill projicera sina egna fördomar och fantasier och drömbilder på henne - och det är inte alltid de fastnar.   Jag hittar en skojigt tidstypisk intervju med henne i tidningen Se. Det är tidigt sjuttiotal. Artister ska vara medvetna och samhällskritiska och reportern som också är samhällskritisk och medveten "försöker lite löst med olika dagsaktuella ämnen: jämlikhet, kvinnorollen, miljön, smärtfri förlossning osv". Utan framgång. Till slut får reportern i alla fall sångerskan en smula intresserad av dagisplatser och smärtfri förlossning.   Reportern suckar bekymrat: "Det är nog med Agneta som med Svensktoppen: det skall handla om det mycket privata." Då, för drygt tjugo år sedan, var Agnetha Fältskog ömkansvärd och misstänkt för att hon bara ville tala om det privata.   I dag när alla svenskar förutsätts brinna av längtan efter att få berätta om sina sexuella fobier i närmsta studiosoffa, är Agnetha Fältskog ömkansvärd och misstänkt för att hon inte vill tala om det privata.   Hur hon än vänder sig har hon den världsberömda stjärten bak.   Kanske inte så underligt att hon under ett antal år valt att sitta på den hemma i Ekerövillan. Boken om Agneta Fältskog, "Som jag är - livbilder berättade för Brita Åhman", utkom på Norstedts i september 1996.